Tamaduste och nordkusten: El Hierros by byggd kring en lavapool

Klockan fem en augustieftermiddag rymmer lagunen i Tamaduste fler människor än vad byn har ytterdörrar. Bilar från Valverde fyller sluttningen ovanför vattnet. Handdukar täcker den svarta sanden vid den grunda änden. En rad tonåringar står på stenplattformen och väntar på att tidvattnet ska stiga precis tillräckligt för att ett hopp ska vara värt besväret. Själva poolen är nästan helt rund, utstansad ur ett gammalt lavafält där berget mötte Atlanten och sedan murats av från den, så att vattnet innanför ligger stilla medan havet arbetar vidare utanför. Flygplatsen ligger tio minuter bort längs vägen. Det här är El Hierro när det är som mest sällskapligt – och, vid niotiden på kvällen, som allra stillsammast.

Det här är Tamaduste och nordkusten kända för

Identiteten här är en enda geologisk händelse. Ett lavafält rann ner mot havet, havet tryckte tillbaka, och det som blev kvar är en vattenbassäng som inte alls beter sig som oceanen tjugo meter bort: ingen dyning, ingen ström, ingen brant som faller undan under dig om du inte medvetet simmar ut för att hitta den. Byn växte kring kanten snarare än tvärtom. Vitkalkade hus står tätt intill vattnet, deras trappstenar ett dussin steg från där du skulle lägga handduken, och svart vulkanisk sand samlas vid den grunda änden – vilket är precis varför varje herreñofamilj med en småtting hamnar här i stället för på någon utsatt klapperstensstrand.

Kalla det en badort om du vill – i juli och augusti är det det närmaste ön kommer en – men på El Hierro betyder det en bar, en pizzaterrass och väldigt många blöta barn. Resten av året återgår Tamaduste till vad det egentligen är: en liten, saltstänkt bostadsby med en enastående badplats i sitt centrum och nästan inget annat som konkurrerar om din uppmärksamhet.

Åk norrut och rytmen upprepas i mindre doser. La Caleta, Pozo de las Calcosas och Charco Manso är fiskelägen snarare än resmål, var och en med sitt eget arrangemang av klippa, betong och vatten. I La Caleta är poolerna anlagda, mildare och grundare än Tamadustes, och den öppna Atlanten ligger omedelbart bortom dem med snorkling som är tillräckligt bra för att motivera att packa en mask. Saltvatten och vulkanisk klippa, utan brådska, upprepade längs kusten: det är hela idén, och den är bättre än den låter.

Var du äter och dricker

Var klarögd över detta: utbudet är verkligen begränsat. En handfull hus runt en pool är ingen kulinarisk destination, och den som kommer hit och förväntar sig ett urval av terrasser får tillbringa veckan i bilen. Det som finns är däremot äkta och lokalt drivet, vilket är värt mer än variation.

Bar Tamaduste – alla kallar den Casa Pujo, och det bör du också göra – ligger alldeles vid lagunen och fungerar som byns självklara stopp för alla som just har badat. Det är platsen där simningen och ätandet hör till samma eftermiddag: tapas, bocadillos och burgare för den som inte är så kräsen, och sedan det som är värt att beställa ordentligt, nämligen grillad tonfisk direkt från planchan, choco och queso herreño. Ber du om osten äter du själva ön; ber du om tonfisken äter du det som passerat nordkusten. Tonen är familjerestaurang snarare än något utstuderat, och det är själva poängen – det är där lokalbefolkningen äter, inte där lokalborna skickar besökare.

Den andra adressen är Pizzeria Harina y Tomate, ett litet italienskt ställe nära byns centrum med tre bord utomhus och en affärsmodell som mest bygger på takeaway. Tre bord är inte ett stavfel. Vill du ha ett av dem en varm kväll är det bara att komma tidigt eller acceptera att din pizza åker tillbaka till lägenheten i en kartong, vilket större delen av gatan ändå gör. Notera stängningsdagen: på onsdagar öppnar den inte, och i en by med två matställen är det en upplysning värd att skriva ner.

Nattliv, i den mening ordet vanligtvis har, finns inte här. Det finns ingen gata med barer, ingen sen bar, ingen klunga butiker att strosa i efter middagen. Kvällens nöje är färgen som lämnar vattnet, ett sista dopp när folket har gått, och vad du än tog med dig från snabbköpet i Valverde. För en del resenärer är det det allra bästa med platsen. För andra är det en dealbreaker, och bättre att upptäcka nu än vid ankomsten.

Vad du kan göra

Simningen är huvudnumret, och det enda verkliga dagliga beslutet är vilken pool som passar förhållandena och sällskapet.

Tamadustes egen lagun är den mest kompletta av dem. Grund och sandig vid den svarta sandens ände för barnen, tillräckligt djup från stenplattformen för dem som hoppar vid högvatten, med enkla duschar och toaletter till hands och en tillgänglig ingång för den som har nedsatt rörlighet – en detalj som är ovanligare längs den här kusten än den borde vara, och som gör Tamaduste till den självklara basen för grupper med blandade förutsättningar. Familjer slår sig ner för hela dagar här, vilket är varför baren gör den affär den gör.

La Caleta är nästa stopp uppåt, och avvägningen är tydlig: de anlagda poolerna är lugnare och grundare, bättre för mycket små simmare, medan den öppna vattensidan strax bortom ger dig något att utforska med mask. Ta gränsen mellan de två på allvar. Havet utanför de skyddade poolerna är den enda verkliga faran på hela den här sträckan – strömmar och klippor vid La Caletas öppna sida, samma sak vid Charco Manso – och de skyltade badområdena finns just för att folk har missbedömt det.

Pozo de las Calcosas är den du kommer att fotografera. Poolen är skyddad och alldeles utmärkt att simma i, men det som lyfter den är omgivningen: en rad fiskestugor i sten från 1700-talet som står intill vattnet, låga och mörka och fortfarande i bruk som ett litet samhälle snarare än restaurerade till ett museum. Architectural Digest har pekat ut den, och för en gångs skull är uppmärksamheten välförtjänt – det finns inget annat riktigt som det på ön, och inget som så tydligt förklarar hur människor levt av den här kusten.

För avskildhet, ta stigen ner från Echedo till Charco Manso. Den är större och vildare än de andra, en riktig bassäng uppdelad i flera separata badområden, och det finns en chiringuito för när du klättrar upp igen. Den smala infartsvägen filtrerar bort det mesta av tillfällighetstrafiken, vilket är precis varför folk som kommit hit i åratal håller den högst på sin lista. Åk en lugn dag; Atlanten har mer att säga till om här än i de andra.

När du vill ha en dag borta från vattnet börjar GR 131 Camino Natural precis här: etapp 1 går Tamaduste–Valverde, markerad hela vägen, och klättrar från kusten upp till öns huvudstad. Det är det gamla förhållandet mellan by och stad gjort vandringsbart – vägen folk använde innan bilvägen fanns – och att gå den på morgonen och sedan komma tillbaka ner till lagunen på eftermiddagen är ungefär det mest tillfredsställande sättet att tillbringa en dag på den här kusten.

Var du bor i Tamaduste och på nordkusten

Inget här är ett hotell i vedertagen mening. Boendet är nästan helt självhushåll – lägenheter och hus, de flesta antingen vända mot lagunen eller en kort promenad därifrån – och det formar vilken sorts semester du får. Apartamentos Boomerang är det mest kända av dem, och mönstret det följer är den lokala normen: eget kök, egen terrass, vattnet inom synhåll eller nära.

Det passar familjer, och det passar alla som gärna lagar mat, vilket i praktiken betyder alla förnuftiga, eftersom byn har två restauranger och en av dem stänger på onsdagar. Planera in en ordentlig handling i Valverde på vägen in. Räkna med låga till medellåga priser rakt igenom; bortom bränsle, matvaror och ett par billiga familjedrivna måltider finns det verkligen väldigt lite här att lägga pengar på. Belöningen är en by där du kan gå från sängen till badet på under en minut, och där det högsta ljudet efter mörkrets inbrott är havet på andra sidan klippan.

Att ta sig runt

Tamaduste är en av de enklaste platserna på El Hierro att nå utan bil. El Hierro Airport (VDE) ligger bara några kilometer bort – väl under tio minuter med bil – vilket gör detta till den närmaste kustbasen för ankomster och avgångar, och en kort, billig taxiresa är allt som krävs. Busslinje R06 går Valverde–Tamaduste–La Caleta ungefär sex gånger om dagen, tillräckligt för att ta dig till öns huvudstad för butiker, tjänster och resten av nätet. Om du i stället kommer sjövägen är öns enda färjehamn Puerto de la Estaca, på andra sidan Valverde, med förbindelser till Teneriffa.

Den ärliga varningen gäller kusten bortom busslinjen. Pozo de las Calcosas, Echedo och Charco Manso har gles eller ingen kollektivtrafik, så för att se det bästa av den här strandlinjen behöver du en hyrbil eller taxilösning. Vandrarna har ett utmärkt alternativ i GR 131 upp till Valverde. Allt annat norr om La Caleta vill verkligen ha fyra hjul och en vilja att köra långsamt nerför smala gränder – vilket, med tanke på vad som väntar längst ner, är ett rimligt pris.