San Andrés och det centrala höglandet: inne i El Hierros dimmiga tak

Här kommer molnen in från sidan. På Meseta de Nisdafe — jordbruksplatån som delar El Hierro mitt itu — träffar alisio-passadvindarna höglänt mark och tömmer sig, och San Andrés, på cirka 900 meters höjd, tillbringar långa stunder av dagen inne i vädret snarare än under det. Här bor 237 personer. Det finns en kyrka från 1500-talet, en handfull gator, betesfält bakom låga murar och ingen havsutsikt åt något håll. Det är öns högst belägna permanent bebodda by. Den känns också mindre kanarisk än nordatlantisk, närmare en småstad i Galicien än kusten som ligger en bilresa bort åt alla håll. Dimman är anledningen: den förklarar hela saken med varför någon över huvud taget bosatte sig på den här platån.

Öns dimmiga tak

San Andrés är känt först för sin höjd och sedan för sitt väder, och det är egentligen samma sak. Platån fångar passadvindsmolnen när de glider in från Atlanten och håller kvar dem, så fälten ligger insvepta i dis i timmar i sträck. Morgnarna artar sig på ett av två sätt. Vissa dagar kommer ljuset lågt och rent över vått gräs, med kor som står i det som i en holländsk målning; andra dagar sluter sig dimman till trettio meter och vägen upp från Valverde blir en krypkörning med helljuset på mitt på dagen. Båda är den riktiga San Andrés. Ingen av dem är de Kanarieöar som säljs till dig i en broschyr.

Det klimatet är anledningen till att byn fungerar som öns vandrings- och stjärnskådningsbas snarare än som semesterbas. Vandrarna kommer för Camino de Jinama, Mirador de Jinama och klättringen upp till Pico de Malpaso. Resenärer som tillbringat en stekhet dag vid havsnivån kommer upp för en sval natt på höglandet och nyheten att behöva en tröja på Kanarieöarna. Historieintresserade kommer för Garoé, en kort promenad från de sista husen, där El Hierros förhistoria före erövringen visar sig vara en historia om kondens. Astronomerna kommer eftersom området kring Malpaso har nästan ingen ljusförorening.

Var ärlig om baksidan. Det finns ingen strand vid dörren; kusten ligger en bilresa bort åt alla håll. Utan hyrbil är du utlämnad åt en tidtabell med fem eller sex bussar om dagen. Och inget i byn har öppet förbi tidig kväll — om din idé om en utekväll innefattar en andra bar kommer San Andrés att göra dig besviken, snabbt och för alltid.

Tre kök på Calle Jarera

Att äta i San Andrés betyder en enda kort gata. Calle Jarera rymmer i praktiken alla byns restauranger, och alla gör samma ärliga sak: hemlagad herreño-mat till priser långt under kustorternas, med en hel måltid för runt €10–15. Menyns vokabulär är värd att lära sig innan du sätter dig. Garbanzada, kikärtsgrytan med fläsk som är platåns svar på allt i kallt väder. Carne fiesta, fläsk som marinerats och sedan friterats. Och ost, i fler former än du väntar dig.

Casa Goyo är det mest kända köket på gatan och det du bör planera aptiten kring. Dess signum är grillad lokal ost med honung och blåbärssylt — salt, rök och sötma som kommer samtidigt — serverad tillsammans med croquetas och riktigt gjord carne fiesta. Det blir fullt på helgerna, så en väntan på bord är inte ovanlig. Det är inte heller någon katastrof, med tanke på var du står.

Några dörrar bort ligger Mesón Jarera, ett grill- och barbecuehus som stammisarna — tyst, lojalt och ofta — säger är det bättre av de två. Argumentet handlar om valuta för pengarna och yta: kött som kommer av elden med en riktig skorpa, till priser som lokala pekar på som bevis för att Kanarieöarna inte alls blir dyrare alltigenom. Båda ståndpunkterna är försvarbara. Ät på båda två kvällar i rad och avgör saken själv.

Den tredje är den mest traditionella, och för en del resenärer den mest intressanta. Bar Restaurante La Igualdad är en enkel, familjedriven matsal med en meny som läser som en inventarielista över öns gamla kök: kikärtsgrytor, bläckfisk i vinägrett, friterad ost, ostbuljong och fylld kycklingbröstfilé, som är en specialitet från San Andrés snarare än en generisk rätt. Inga krusiduller, inga eftergifter, öppet alla sju dagar.

Efter mörkrets inbrott: middag, sedan himlen

Här är den ärliga beskrivningen av nattlivet häruppe. Middagen är utekvällen. La Igualdads matsal med öppet sju dagar i veckan är det närmaste San Andrés kommer en sen tillställning, och sent betyder tidig kväll; inga barer har öppet efter det. Kom hit med andra förväntningar och ditt enda alternativ är bilresan ner till Valverde igen, som en dimmig natt inte är en färd du njuter av två gånger.

Stanna kvar i stället och titta upp. Kompensationen här ligger ovanför ditt huvud. Kör en bit söderut på höglandsvägen och himlen gör jobbet som en bar skulle göra någon annanstans: det här är Starlight-land, med nära nog noll ljusförorening över hela Malpaso-området, och en klar natt på höjden framstår Vintergatan som en struktur snarare än en fläck. Ta med tröjan. På 900 meter blir det ordentligt kallt när molnen väl lättar.

Platån, utsiktsplatserna och himlen

Det här är vandrings- och utsiktsmark snarare än sightseeing-med-bil-mark, även om vägarna är nog så bra för en långsam naturskön biltur om vandring inte står på schemat.

Börja med Árbol Garoé, för det förklarar allt annat. Garoé är ett lager-träd vars täta löv kammar ut vatten ur den dimma som så regelbundet täcker Nisdafe-platån och kondenserar det till drickbara droppar, och bimbacherna — El Hierros invånare före erövringen — var beroende av det som vattenkälla. Det ursprungliga trädet föll i en storm 1610; det du besöker nu är en nyplantering på den heliga platsen, med ett litet tolkningscenter och en lätt promenad på 500 meter från parkeringen. Gå dit i dis om dagen bjuder på det. Att se mekanismen i arbete slår att läsa om den.

Den signaturpromenad du inte får missa är Camino de Jinama, markerad som PR-8: ungefär 8 km historisk stig som lämnar platån och stupar utför dess kant, slingrar sig ner genom laurisilva — den droppande, mossa­behängda lagerskogen som dimman göder — och förbi Ermita de la Caridad. Det är öns mest kända led, och den har ett mål med riktig dramatik. Vid Mirador de Jinama, 1 230 meter upp, tar klippan helt enkelt slut och du tittar rakt ner i La Fronteras banan- och ananasterrasser, utbredda över El Golfo-dalen som en karta över sig själv.

Sedan har vi öns tak. Pico de Malpaso, på 1 501 meter, nås via höglandsvägen som går söderut från byn, och en klar dag ger den dig tre grannöar som sitter på horisonten. Den fungerar också som stjärnskådningsplats: samma höjd och samma mörker som gör den till en Starlight-plats efter midnatt gör den till öns enda bästa panorama vid middagstid.

Ost, inte souvenirer

Åk inte till San Andrés för att shoppa. Det finns ingen shoppinggata, ingen rad med souvenirbutiker, inget som liknar detaljhandel som fritidsaktivitet. Det som finns är bättre: Central Quesera El Herreño, öns mejeri­kooperativ för boskap, grundat 1972 och bolagiserat 1981, med säte mitt här i byn. Queso herreño röks över kaktusfikonstjälk, fikonträ och torr solvända — en ingredienslista som berättar exakt vilka växter som växer på den här ön — och den lagrade varianten har tagit guld i tävling. Om du tar med dig en enda sak hem från El Hierro, ta den här. Vill du hellre smaka innan du slår till, beställ den grillade osten på Casa Goyo först; leveranskedjan är ungefär fyrahundra meter lång.

Var du bor i San Andrés och på det centrala höglandet

San Andrés har inga hotell i vanlig mening. Det som finns är en liten klunga casas rurales — traditionella stenhus på lantgård som byggts om för uthyrning i hela hus, mestadels längs med eller strax utanför Calle Jarera — från runt €16–20 per person och natt, vilket gör det här till en av de billigaste platserna att sova på i hela Kanarieöarna, punkt slut. Tjocka väggar, svala rum och en by som tystnar vid en anständig timme.

Argumentet för att utgå härifrån är geografin. Du är mitt på ön, ungefär lika långt från allt, med ledstart nära inpå och en nattemperatur som känns som en lättnad efter en dag vid kusten. Argumentet emot är lika tydligt: du kommer att köra till havet, du kommer att köra för att få någon annan restaurangvariation än tre kök, och du vill ha bilen oavsett. Väg det mot det du faktiskt kom hit för.

Ta dig runt: du behöver bil, eller tålamod

El Hierro Airport (VDE) ligger vid kusten nära Valverde, cirka 10–15 minuter med bil från huvudstaden, med ytterligare en klättring upp på platån efter det — räkna med 25–30 minuter dörr till dörr. Kommer du sjövägen ligger Puerto de La Estaca ungefär 15–20 minuter från Valverde på östkusten, vilket gör San Andrés cirka 30–40 minuter från båten.

Kollektivtrafik finns, och den är faktiskt användbar för ett specifikt syfte: TransHierros Línea 2 klättrar upp genom Tiñor till byn fem eller sex gånger om dagen, vilket är bra för en tur in till Valverde. Den är inte till någon hjälp alls för att nå Jinama-ledens start eller Malpaso-vägen på din egen tidtabell, vilket är anledningen till att de flesta kommer hit. Hyr bil.

En kommentar om bilkörningen, för det är den enda verkliga faran på en i övrigt mycket säker, mycket lantlig plats. Brottslighet är inte risken här; vädret och vägarnas geometri är det. Dimman kan skära ner sikten till nästan ingenting med kort varsel, klippvägarna är smala och förhållandena på höjden blir kalla och våta medan kusten är kvar i skjortärmarna. Kör långsamt, använd ljuset i mörkret och ha en jacka i bagageutrymmet även om du lämnade havsnivån i T-shirt.