Sabinosa och La Dehesa, El Hierro: en by vid den gamla kartans slut

I två och ett halvt århundrade började världens kartor vid en klippa på El Hierros västra kant. År 1634 fastställde Frankrike under Ludvig XIII och kardinal Richelieu sin nollmeridian vid Kanarieöarnas västligaste punkt, och linjen de drog gick rakt genom udden där Faro de Orchilla står i dag. Greenwich tog över titeln 1884. Klippan blev kvar precis där den var. Ovanför den breder La Dehesa ut sig, en vindpinad platå av enbär och gammal lava; högre upp, inbäddad i sluttningen vid toppen av Valle del Golfo, ligger Sabinosa – färre än 400 invånare, gränder för branta och smala för något annat än att gå i, och en vind som nästan aldrig mojnar.

Slutet på den gamla världens karta

Sabinosa kallar sig den mest isolerade byn på El Hierro, och på en ö som redan behandlas som Spaniens eftertanke säger det en hel del. Den förtjänar det. Husen är av sten med tegeltak, staplade uppför sluttningen på ett sätt som får gränderna att kännas som trapphus med himmel, och Atlanten når över landets kant nästan utan avbrott. Du känner vinden innan du lägger märke till något annat, och när du väl har känt den förstår du landskapet: enbärsträden där uppe på platån växte sig krokiga eftersom det är den de har pressats av, varje dag, i århundraden.

Meridianen är det folk kommer för, även om de flesta bara halvt känner till historien. Innan transatlantiska flyg gjorde Atlanten till en korridor snarare än en mur var det här verkligen platsen där den europeiska kartografin tog slut på säkerhet – den sista fasta punkten före det tomma. Fyren som markerar den byggdes 1933, låg och vit på den svarta klippan, med inget västerut än vatten hela vägen till Amerika. Den räknas till Spaniens bästa solnedgångsplatser, och betyget är välförtjänt av en anledning som inte har med byggnaden att göra: det finns helt enkelt inget i vägen.

Det Sabinosa och La Dehesa inte är, är en destination som böjer sig för besökaren. Det finns ingen promenad, ingen kaférad, ingen kväll att strosa in i. Tystnaden här är strukturell, inte säsongsbetonad. Det gör den storslagen för somliga resenärer och uppriktigt frustrerande för andra, och det är värt att avgöra vilken du är innan du bokar.

En enda restaurang, och öns västligaste vin

Sabinosa har exakt en restaurang, och ärlighet tjänar dig bättre än entusiasm här. El Pozo de la Salud ligger vid kustvägen, i anslutning till spat med samma namn, och den lever eller dör på vad dagens båtar får upp. Recensionerna är blandade när det gäller service och jämnhet – vissa kvällar går den som smort, andra kvällar gör den uppenbarligen inte – men när fisken är rätt är det anledningen till att du kört 35 kilometer västerut. Beställ det lokalbefolkningen beställer: peto, den mörkfärgade wahoon som kommer in fast och lätt rökt från planchan, eller cabrillas, den lilla klipplevande combern som är bara söt flakighet och krispigt skinn. Fråga vad som kom in i morse i stället för att sträcka dig efter menyn. Svaret är menyn.

Den andra halvan av att äta och dricka ute här är inte en lokal alls, inte på det sätt städer menar med ordet. Det är vin. Terrasserna i Valle del Golfo är vulkaniska, branta och besvärliga att bruka, och Bodegas Quintero är familjeföretaget som fortsätter att bruka dem – de buteljerar under etiketterna Quintero, Simancas och Valle de Naos från druvorna malvasía och listán, allt inom D.O. El Hierro. Det här är en av Spaniens västligaste vinbyar, ett faktum som låter som kuriosa tills du smakar vad vinden och askan gör med en malvasía: salin, en aning sträv, inget likt den mjuka tropiska sak som fastlandet ibland säljer under samma druvnamn.

Priserna är genomgående låga efter kanariestandard. Det är mindre ett fynd än en följd – det finns knappt någon konkurrens som pressar upp dem, och knappt något urval heller. Fyll bilen i Tigaday eller Los Llanillos innan du åker upp, särskilt om du lagar mat själv. En söndagskväll i Sabinosa är en påse matvaror värd mer än en bokning.

Enbärsskogar, en död meridian och öns vildaste strand

Sabinosas verkliga dragplåster är allt runtomkring, och det bästa av det börjar till fots. Leden som klättrar från La Dehesa-kapellet till Sabinosa-utsikten är det enklaste ärliga sättet in i El Sabinar, enbärsskogen som tyst har blivit El Hierros emblem – varje träd vridet i en egen ställning av samma rådande vind, somliga nästan helt liggande, andra skruvade, och alla håller de fast. Fotografier av El Sabinar finns överallt på ön; att stå i den är en helt annan upplevelse, för du hör den. Vinden i de låga grenarna är en ständig torr susning, och Valle del Golfo faller undan nedanför dig medan det pågår.

Fortsätter du samma led kommer du in i naturreservatet Mencáfete, där karaktären förändras helt: lager skog, fuktig, grön, mossig, Atlantens moln som fångas och vrids ur av åsen. Det är den bästa påminnelsen om att El Hierro inte är ett landskap utan flera, staplade inom några hundra meters höjdskillnad.

Nere vid kusten är Playa del Verodal öns största strand och med marginal dess märkligaste till utseendet – en lång sandsträcka i rött och svart som du aldrig sett på en strand förut, i en ton där rost och basalt tävlar. Åk dit. Fotografera den. Bada inte. Atlantens dyning och strömmar här har överraskat folk som borde ha vetat bättre, och det förnuftiga är att behandla Verodal som en utsiktsplats som råkar bestå av sand.

På själva La Dehesa-slätten står Santuario de Nuestra Señora de los Reyes, öns helgedom och det andliga centrumet på en plats med nästan ingen befolkning. Vart fjärde år blir den startpunkten för Bajadan, pilgrimsfärden som bär öns skyddshelgon över El Hierro – och under åren däremellan står den ensam på platån med vinden som arbetar mot den, vilket möjligen är det mer gripande sättet att möta den.

Tajma Faro de Orchilla till sista ljuset och du förstår varför folk tar sig ned dit. Det finns ingen infrastruktur, ingen biljett, ingen skylt värd namnet – bara en fungerande fyr, en klippa och solen som går i vattnet på den plats där kartorna brukade ta slut.

Vin, och inte mycket annat

Det finns ingen shoppinggata i Sabinosa, och att låtsas något annat vore en otjänst. Det här är en vinby, inte en marknadsstad, och det är faktiskt hela historien. Det som får gälla som detaljhandel är att köpa direkt: Bodegas Quintero och de få andra små familjeföretagen utspridda i byn säljer dig flaskor på förfrågan, även om "på förfrågan" gör verkligt arbete i den meningen – ring i förväg, dyka upp vid en civiliserad timme och acceptera att någon kan vara ute på terrasserna i stället för bakom en disk. Det är en bättre souvenir än något en souvenirbutik kan sälja dig, och etiketterna Valle de Naos och Simancas reser fint hem.

Var du bor i Sabinosa och La Dehesa

Sabinosa och La Dehesa är inte upplagda som hotellbas i vanlig mening. Det finns ingen rad av alternativ att väga mot varandra, vilket betyder att det du bokar mer eller mindre avgör vilken slags resa du får. Balneario Pozo de la Salud, som drivs av örådet nere vid Sabinosas kust, är det självklara valet om mineralvattnet är en del av lockelsen – och efter en lång dag på lederna i El Sabinar och Mencáfete, med vinden fortfarande ringande i öronen, är ett bad ingen dum idé. Att bo här ute köper dig också de två timmar som betyder mest: solnedgången vid Orchilla och promenaden tillbaka till en säng som inte ligger 35 kilometer bort.

Alternativet är pragmatiskt. Utgå från Frontera eller Valverde, där det finns restaurangutbud och något som liknar en kväll, och kör ut till La Dehesa för hela dagar. Ingen kommer att säga att det är fel beslut. Men du går miste om det Sabinosa gör bättre än någon annanstans på El Hierro, nämligen mörker och tystnad på samma gång.

Att ta sig runt i Sabinosa och La Dehesa

R12 är den enda kollektivtrafik som verkligen når Sabinosa, och den går en kort slinga mellan La Frontera/Tigaday, Los Llanillos, byn och spat Pozo de la Salud – ungefär sju turer om dagen på vardagar, fem på helger, mellan omkring 06.30 och 22.00. Det täcker byn och spat, och inget annat. Fyren, helgedomen och Verodal ligger bortom. Kommer du hit utan bil har du kommit till en by och inte till en region.

Så: hyr en bil. Flyg in med Binter Canarias eller Canaryfly till El Hierro Airport, 40 minuter från Tenerife Norte eller 55 från Gran Canaria, eller ta färjan med Naviera Armas, och kör sedan de 35 kilometerna västerut. Brottslighet är i praktiken ett icke-ämne här. Vägen är risken. Rutten upp till La Dehesa är smal med tvära stup och mycket liten felmarginal, så ta hårnålskurvorna långsamt, tuta i skymda kurvor som lokalbefolkningen gör, och försök undvika att ta nedfarten mot Orchilla i mörker. Kör ned för solnedgången, för all del – men se till att ha ljus nog att ta dig upp igen.