El Pinar och södern, El Hierro: där tallskogen tar slut och ön börjar

Vid Faro de Orchilla tar asfalten slut, den vulkaniska klippan fortsätter några hundra meter och sedan tar den bara stopp. Ingen klippstig, ingen utsiktsplattform, inget nästa — en stenpir, en fyr och öppna Atlanten som sträcker sig västerut i en väldigt lång stund. Kartritare lade en gång nollmeridianen genom just den här platsen, vilket gör det till en märklig plats att stå på: den gamla gränsen för den uppmätta världen, nu nåbar med hyrbil, med solen som går ner i vatten där det inte finns någonting alls.

Det här är den södra tredjedelen av El Hierro, och det är den tysta änden av en ö som redan är den tystaste på Kanarieöarna. El Pinar och södern är ett bälte av kanariefura som sluttar ner mot La Restinga, en aktiv fiskhamn som råkar ligga bredvid en av Spaniens bästa dykplatser. Det finns ingen strandpromenad. Det finns ingen turistgata. Det finns väder, klippa, fura, getter och fisk — och en kort lista av ställen som var och en gör en sak ordentligt, vilket är en annan sorts rikedom.

Furaåkern, sedan tar havet tvärstopp

El Pinar är den nyaste av El Hierros tre kommuner, utbruten 2007 ur öns södra tredjedel, och den framstår fortfarande som två olika platser hopsydda snarare än en stad med ett centrum. Där uppe täcker ett bälte av kanariefura och vindpinad sabina — fenicisk en som vindarna format under decennier av passadvindar — höjderna kring Taibique och Las Casas, de två byar som utgör själva El Pinar. Höjden gör något nyttigt: skogen håller sig sval nog att augustibesökare som kommer från den solstekta kusten griper efter ett extra lager i skymningen. Vedrök, kåda, kall sten, terrasserade odlingar, hundar som skäller en gång och sedan tappar intresset.

Sedan tippar landskapet söderut och fortsätter tippa. Furan glesnar, färgen dräneras ur marken till svart och rostbrunt, och vägen faller ner mot La Restinga, platt och låg och vit vid öns sydspets. Hamnen är hela anledningen till att byn finns — båtar, is, nät, en hamnkyrka och bortom den Mar de las Calmas, lugnets hav, ett marint reservat vars namn är en tämligen ärlig bit reklam.

Det är värt att vara tydlig med vem det här passar, för El Pinar låtsas inte om något annat. Det är för certifierade dykare och för dem som vill lära sig, hitdragna av reservatet. Det är för vandrare som gillar tanken på furuskog, vulkanisk kust och en enlund inom en kort biltur från varandra. Och det är för resenärer som redan tycker att El Hierro är tyst och vill ha dess tystaste hörn. Det är bestämt inte för någon utan hyrbil — sevärdheterna ligger utspridda och nås knappt med buss — och inte för någon som hoppas på nattliv, shopping eller något vidare urval av restauranger efter mörkrets inbrott.

Vedugnsbakad pizza i inlandet, morgonens fångst i hamnen

Maten här delar sig tydligt efter höjd, och delningen är skarpare än de där tjugo minuterna av bilkörning mellan de båda ändarna skulle antyda.

Uppe i byn har Las Vetas varit den bokningsbara pizzerian i åratal, och ryktet är lokalt snarare än importerat: en vedeldad ugn som levererar en Margherita som folk på den här ön håller högre än någon annanstans på den, sedan tiramisu och glass till efterrätt. Dyker du upp en helg utan att ha bokat får du räkna med en ursäktande axelryckning. Bokar du får du det El Pinar gör bäst — ett litet rum, en het ugn, ingen som helst känsla av att någon spelar teater för turisterna.

Nere vid hamnen byter registret helt karaktär och menyerna börjar bero på vad som kom upp ur båtarna den morgonen. Restaurante Casa Juan ligger alldeles vid La Restingas hamn med en nautiskt tematiserad matsal — den sortens inredning som skulle läsas som kitsch trehundra kilometer bort och som här läses som ren och skär träffsäkerhet, med tanke på fiskeflottan utanför fönstret. Fisken köps från dagens båtar, vilket är både säljpitch och anledningen till att du frågar vad som finns i stället för att läsa nerför en lista.

Några dörrar bort längs samma kaj ligger El Refugio, familjedrivet sedan 1988 och ett steg längre: man har en egen fiskebåt. Det syns på tallriken som skaldjurspaella och vad planchan än hanterar den dagen, hårt och snabbt grillat och serverat utan ceremonier. Priserna i södern är billiga enligt kanariska mått — det här är lantliga casas och fiskmiddagar vid hamnen, inte resortpriser, och ingen tar betalt för utsikten mot hamnkyrkan.

Vad gäller att gå ut på krogen: det finns inget, och det vore oärligt att klä ut frånvaron till något annat. Köken stänger tidigt, byarna går i mörker, och kompensationen finns ovanför huvudet — en klar natt uppe bland furorna gör skyn det arbete som ett kvarter med barer gör någon annanstans. Behöver du en sen drink och folk runt omkring dig vill du till öns andra ände, eller till en annan ö.

Dyk i Kanarieöarnas lugnaste vatten, eller vandra dit kartorna förr tog slut

La Restingas anledning att finnas till numera är lika mycket dykning som fiske. Centro de Buceo El Hierro har kört båtar ut ur den här hamnen sedan 1978, vilket gör det till en av öns äldsta operatörer, och man trafikerar fortfarande Mar de las Calmas-reservatet dagligen: vulkaniska väggar som stupar ner i klart blått, grottor, valvbågar, geologin hos en ung ö sedd underifrån. Dykare som är vana vid Medelhavet brukar komma upp tysta.

En varning, för namnet inbjuder till falsk trygghet: havet utanför reservatets skydd är inte så lugnt som Mar de las Calmas antyder. Innanför är du i en ficka av enastående förhållanden. Utanför är du i öppna Atlanten, och den beter sig därefter.

För bad snarare än dykning går lokalbefolkningen till Tacorón — skyddade naturliga klippbassänger längs den södra kusten, med picknickbord en bit från vattnet och en skuggande grotta för de timmar då solen är orimlig. Det är den sortens plats där en familj dyker upp vid lunch med en kylväska och fortfarande är kvar vid sju.

Kustvägen västerut tar dig ut till Faro de Orchilla. Åk dit under den sista ljusa timmen. Fyren, stenpiren, klippan som bara tar slut, Atlanten som tar emot solen — det är det mest minnesvärda i södern, och det kostar inget annat än bensin och viljan att köra tillbaka i mörkret.

Uppe bland träden igen ligger Hoya del Morcillo, öns enda officiella campingplats och den självklara startpunkten om du kom hit för att vandra: stigar genom furuskogen som leder ut mot El Sabinar, där sabinaträden pressats av vinden till de former som hamnar på varenda vykort från El Hierro. Du kan stå under furorna på morgonen och på svart vulkanisk kust tidigt på eftermiddagen utan att någonsin köra mer än en halvtimme.

En praktisk detalj som spelar större roll här än nästan någon annanstans: kustvägen ut mot Orchilla och El Julan är obelyst och bitvis smal. Kör den första sträckan i dagsljus, och ha en ficklampa i handskfacket.

Getost, gjord där getterna är

Det finns ingen shoppinggata i El Pinar, och att hitta på en vore att göra orten en otjänst — det här är en kommun av fiske och jordbruk, inte en boutiqueort. Det enda som verkligen är värt att ta med hem är osten. Quesería Campos Viejos uppe i El Pinar är ett litet aktivt mejeri som mjölkar sin egen getbesättning och förvandlar mjölken till queso herreño på plats, vilket vill säga att avståndet mellan djuret och hjulet i din väska mäts i meter. Köp mer än du tror att du behöver; den överlever inte färjan.

Var du bor i El Pinar och södern

Att bo här uppe är en rak byteshandel: du ger upp restaurangutbud och nattliv — det finns i stort sett inget av något av dem — och du får tystnad, skogsluft och ett försprång till öns bästa dykning och vandring. För många är det en enkel affär.

Hotel Lua Boutique på Travesía del Pino i Taibique är områdets stjärna och det självklara första samtalet: litet, familjedrivet, med en solterrass på taket som är precis rätt plats att sitta med en flaska av något gott efter en dag av furustigar och saltvatten. Runt omkring tar de lantliga casas som är utspridda genom El Pinar och Las Casas hand om resten av efterfrågan, och de placerar dig närmast både Mar de las Calmas och Orchillakusten. Den ärliga motvikten är avståndet — Valverdes affärer och färjehamnen ligger båda 30 till 45 minuter bort.

Bussarna går glest — de flesta hyr bil

El Pinar har ingen stad att vara central i. Det är tre byar och en hamn uppradade längs en enda väg, och öns bussnät — guaguas, som drivs av Transhierro — förbinder dem enligt en tidtabell byggd för pendlare snarare än turister. Linje 2 går Valverde till El Pinar sex gånger om dagen, och det finns flera dagliga turer mellan El Pinar och La Restinga, så med tålamod och planering kan du ta dig mellan de bebodda punkterna.

Det du inte kan nå är det goda. Tacorón, Faro de Orchilla och El Julan ligger inte på någon busslinje alls, och taxibilar är en bristvara när du väl är utanför de två byarna. Hyr en bil på flygplatsen och hela södern öppnar sig: det är 15 till 20 minuter ner till La Restinga, 30 till 40 minuter upp till El Pinar. Flygen kommer mest via Teneriffa, och färjan från Teneriffa lägger till vid öns hamn på andra sidan, samma 30 till 45 minuter bort.

Området är mycket säkert; riskerna är logistiska snarare än mänskliga. Tanken full, kör den smala kustvägen lugnt, och unn dig den extra dagen. El Pinar belönar inte att du har bråttom — det är mer eller mindre hela dess argument.